"Jag har svårt att skilja på då och nu, svårt för att förstå hur bra jag har det idag. Jag kan inte riktigt förstå hur lyckligt lottad jag är som hamnade hos min flicka. Jag dras ofta tillbaka till ”förr”, till mitt förflutna. Jag påminns varje dag om det jag vill glömma och jag vill inte att det ska vara så. Jag jobbar hårt för att glömma och för att kunna gå vidare med mitt liv. Jag försöker hela tiden att leva i nuet men det är svårt när man har ett så starkt förflutna. Jag vill inte prata om hur det var förr, det spelar ingen roll idag. Det viktiga är att jag trivs och att jag har lärt mig att älska livet på nytt.

Förut var jag rädd för att utvecklas, för att testa nya saker och bryta mina mönster. Idag är det inte så längre. Jag utvecklas var dag, både i mig själv som individ och tillsammans med min flicka. Mest har jag utvecklats som individ och det är tack vare att min flicka alltid trott på mig. Men främst för att hon har gett mig utrymme till att utvecklas, utrymme till att vara mig själv. Att hon aldrig tvingat mig till någonting eller hastat genom livet. Hon låter allt ta tiden det krävs och hon förstår hur viktigt det är för mig att jag just får eget utrymme och tid så jag får tänka över saker.

Ibland när jag ser en speciell sak eller upplever något kan jag associera till förr och då är det som om jag kastas jag tillbaka i tiden. Vid de tillfällena kan jag inte styra mig själv eller mina känslor. Det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud just då så det är svårt för mig att återfinna ordningen. Ibland kan jag inbilla mig saker, tro att jag ser saker som inte finns. Jag känner mig konstant jagad av mitt förflutna, som om jag närsomhelst kommer bli fångad och allt kommer bli som förr. Jag vill inte det. Jag trivs nu, med min flicka. Jag får vara mig själv och lever livet precis som jag vill ha det. Bättre än såhär kan det aldrig bli.

Sedan jag kom till min flicka känns det som om jag fötts på nytt. Min kropp är nästan alltid stark och frisk, lite sliten är den men det märks inte av så ofta. Jag orkar bära mig själv och min flicka utan att det gör ont, snarare tvärtom. Det stärker mig ytterligare när jag får bära på henne, det gör mig så stolt. Att hon vågar sitta på mig, att hon litar på att jag inte tänker skada henne betyder mycket mer för mig än hon någonsin kommer förstå.